Blå Lagunen, Värmdö - december 2020
Foto
Natur
I år fyllde jag och mina gamla polare från grundskola och gymnasium 50 år. Covid har dock effektivt stoppat alla planer på 50 års kalas. Men en i gänget kläckte idén att endast vi 50 åringar skulle träffas och fira tillsammans. Sagt och gjort, vi träffades på Patriks lantställe i skärgården. Jag blev tyvärr sjuk och hastade iväg till ett mobilt Covid-prov på onsdagen i samma vecka som träffen skulle hållas. Jag väntade spänt på besked men på eftermiddagen på fredagen tänkte jag lämna återbud. Döm om min förvåning när jag fick ett negativt Covid besked på fredagskvällen. Helgen var räddad!
Vi ska bli upphämtade på norra Värmdö och jag har såklart kollat upp lite ställen att fota på Värmdö. Den Blå Lagunen ligger rätt nära bryggan där vi ska bli upplockade med båt. Jag är dock sist i gänget att anlända och jag skjuter på fotandet tills vi åker hem igen. Träffen blir lyckad och vi badar, bastar och spelar pingis. Det regnar som sjutton men flera partytält hindrar sällskapet från att bli blöta. Vi äter en episk entrecote. En i gänget har en bror som är kock och han har fixat fram käk till oss. Entrecoten levereras i skivor som är tre till fyra gånger så tjocka som de brukar vara från affären. Vi grillar köttet enligt den instruktion vi fått från kocken. Stenhård grillning på mycket hög värme i över 15 minuter. Det slår ut lågor från gasolgrillen när vi öppnar locket för att kolla köttet. Vi är lite skeptiska men resultatet blir episkt. Jag sitter till och med och skär av fettet och blandar det med köttet i gemensamma tuggor. Inte brukar jag äta fettet på en biff annars. Dagen efter är jag bakis och får dessutom sällskap i bilen hem. Jag hoppar över fotosessionen även denna gång.
Det är först i mitten på december som jag återvänder och väljer att fota lagunen. Jag har kollat upp några andra ställen i närheten så jag slår flera flugor i en smäll. Det börjar dugga när jag kommer fram till lagunen. Jag ställer bilen en bit ner på en väg ovanför lagunen och hasar sedan till fots ner för en grusbacke. Vattnet är alldeles klart och stilla. Ändå ser man inte botten särskilt långt ut i dammen. Färgen på vattnet blir inte heller som färgen i verkligheten. Jag har försökt att rätta till färgerna i efterhand men det gick sådär.
Jag tänker avsluta med en kaffe och en macka. Ingen idé att plocka fram campingstolen för det börjar regna när jag häller upp kaffet. En joggare passerar utan att på något sätt registrera min närvaro. Jag skulle vilja påstå att det är typiskt en stockholmare att vara så fullständigt självupptagen och ointresserad av det som sker runt omkring den egna personen.
